talk is cheap

igår läste jag en helt underbar bok! asså, jag är typ kär i den! jag började läsa den igår och slutade inte förens jag läst ut sista sidan. one day heter den. jag har längtat efter denhär boken sedan...jag vet inte hur länge. sedan jag först hörde talas om den, eehh? så jag blev asglad när jag fick den i julklapp av min moster. utan att överdriva säger jag här med att det är en av de bästa böckerna jag NÅGONSIN läst och herregud, det är STORT i emma-världen. den är rolig och varm och smart och jättebra skriven och vemodig och gullig och HERREGUD VAD SORGLIG (att vara mindre känslosam skulle nog vara bra för mitt psyke)
den handlar iallafall om emma och dexter som träffas och spenderar en natt tillsammans 1988. efter det får man kapitel för kapitel följa emma och dexter, alltid samma datum, 15 juli, i tjugo års tid, fram till 00-talets sista år.
och man bara älskar det!

mitt kanske bästa stycke från hela boken (läste om det och slutet flera gånger):

"Instoppad mellan de trasiga skumgummikuddarna låg en bok, Howards End, med ett kuvert instucket mellan de första sidorna. Fastän det var menat för någon annan så kände hon en instinktiv rysning av förväntan vid åsynen av den röd-vita bården på flygpostkuvertet. Hon slet ut brevet, lästa hela, och läste sedan det igen.
Heidis engelska var inte särskilt bra, och vissa ord kände hon inte igen - "utvickelse" till exempel - men hon uppfattade tillräckligt för att förstå att det här var ett viktigt brev, ett sådant brev som hon själv skulle vilja få en dag. Inte ett riktigt kärleksbrev, men nästan. Hon såg den här "Em" framför sig, läsandes brevet, först en gång och sedan en gång till, uppretad men också lite nöjd, och hon föreställde sig hur Emma tog tag i sitt liv: hur hon lämnade sin hemska lägenhet och sitt ruttna jobb och förändrade sitt liv. Heidi föreställde sig Emma Morley, inte helt olik henne själv till utseendet, väntandes vid Taj Mahal där en stilig blond man närmade sig. Hon föreställde sig en kyss, och Heidi började känna sig lite gladare. Hon beslöt sig att vad som än hände, måste Emma Morley få det här brevet.
Men det fanns ingen adress på kuvertet, och ingen avsändaradress för "Dexter" heller. Hon gick igenom sidorna, sökte efter ledtrådar: namnet på restaurangen där Emma jobbade kanske, men det fanns ingenting att gå på. Hon bestämde sig för att fråga i receptionen på vandrarhemmet tvärs over gatan. Det var trots allt inte mycket mer hon kunde göra.
Heidi Schindler heter numera Heidi Klauss. Hon är fyrtioett år gammal, bor i en förort till Frankfurt med sin man och fyra barn, och är rimligt lycklig, definitivt lyckligare än hon hoppades när hon var tjugotre. Pocketexemplaret av Howards End står fortfarande på hyllan i gästrummet, gömt och oläst, med brevet ordentligt instoppat precis innanför försättsbladet, intill en nogrant handskrivet hälsning som lyder:

Till fina Dexter. En stor roman för din stora resa. Ha det bra och kom hem ordentligt UTAN TATUERINGAR. Sköt dig nu, så gott du kan iallafall. Jävlar vad jag kommer sakna dig.
Med all min kärlek, din goda vän Emma Morley, Clapton, London, april 1990. "