SPUTNIKÄLSKLING
För en tid sedan läste jag ut boken Sputnikälskling, efter den har jag inte läst en endaste bok. För Haruki Murakami skriver men en sådan fingertoppskänsla att jag knappt vill läsa några andra böcker än hans. Man lever sig liksom in i en egen liten värld bland de perfekt placerade orden.
Låt mig visa den första sidan till er, redan då fastnar man:
Boken handlar om läraren K som är kär i Sumarie som i sin tur är förälskad i Myu som i sin tur är oförmögen till att känna kärlek på grund av en helt sinnessjuk händelse flera år tidigare. När Sumarie och Myu rest till Grekland försvinner Sumarie spårlöst. Vissa delar av boken är så vansinning spännande att hjärtat slår i 120 genom flera kapitel. Jag läste ut den med darriga händer och en klump i magen och när den var slut satt jag bara där och tänkte "vääänta nu...". Känslan går inte att förklara man måste helt enkelt läsa den.
Låt mig visa den första sidan till er, redan då fastnar man:
Den vår då Sumarie var 22 år gammal blev hon kär för första gången i sitt liv. Det var en förälskelse våldsam som en tornado som svepte fram över ett vidsträck slättlandskap. En tornado som vräkte omkull allt i sin väg, kastade upp saker i luften, sanslöst slet sönder dem och krossade dem. En tornado som utan att förlora ett uns av sin kraft drog fram över oceanen, skoningslöst ödelade Angkor Wat, brände ner en indisk skog och dess stackars tigerflockar, blev till en sandstorm i den persiska öknen och begravde en hel fästningsstad i sand. En fullständingt monumental förälskelse. Föremålet för förälskelsen var sjutton år äldre än Sumarie och gift. Dessutom var det en kvinna. Det var där allt började och (nästan) allt slutade.
*gåshud*
Kommentarer
Trackback