talk is cheap

- "1+1 är väll inte två?"

- "tänk vad tråkigt om kulturer inte hade blandats, då hade vi aldrig ätit typ thaimat!"

ytterst roligt att jag trodde att "as he stood smiling above me with a rock in his fist" betydde att han friade till henne *undra varför*. nä, han liksom dödade henne, stenade henne till döds. kul.
iallafall. är besatt av låten:

börja jobba, ett tu tre och så träffar man sin framtida make (hoppas han inte läser det där) förlora förståndet helt och sådana triviala saker.

bäst. som vanligt, skulle jag nästan vilja säga.

Vincents iskalla ögon var det värsta han upplevt under sitt tjugoett åriga liv. Nu, flera månader senare, borrar dem sig in i honom som sylvassa knivar. Dem tränger så djupt in i honom att han ser dem varje gång han blundar. Kanske har han därför inte sovit en enda blund på flera månader, men det är så svårt att veta för ända sedan den där dagen i augusti förra året har han gått runt i något slags vakum, en luftbubbla där han knappt hör sina egna tankar. Om det nu var så att han inte sovit en blund på flera månader var det inget han märkte av. Världen var lika vimmelkantig och de svagt lila skuggorna prydde fortfarande den tunna huden under hans ögon. Kanske berodde det på sömnbrist eller på det faktum att hans hjärta inte fungerade som det skulle. Ibland kändes det som om det slutade slå men det hoppade bara över något slag. Hans hjärta var i otakt med resten av världen.

Han hade sett henne en sval försommarkväll för några veckor sedan. Hon gick längre fram på andra sidan vägen och precis innan hon skulle svänga över till hans sida vände hon på huvudet. Hennes långa hår fladdrade i vinden och några hårstrån fastnade mot hennes läppar. Hon drog försiktigt undan håret och samlade ihop det på ryggen. Sedan hade hon sett honom, för några sekunder hade världen stått stilla, deras blickar hade mötts och hon hade tveksamt höjt handen mot honom, i hennes ögon fanns ett sorgsamt skimmer. Bilen som stannat framför hennes fötter vid övergångsstället tutade och hon som skakade på huvudet för att vakna upp ur en dagdröm och sprang snabbt över vägen. Innan hon försvann ner vid tunnelbanestationen längre fram på vägen hade hon vänt på huvudet och sett på honom en sista gång.

Ingen hade fått någon. Alla tre hade lämnats tomhänta.

på tordag ska jag träffa den här sötisen. är ni avis eller vad!?!?!?!?!?!

personer som inte ger upp sin dröm trots att dem är handikappade eller sjuka på något sätt = SÅ JÄVLA VACKERT.


tipstack: kimmis.

bond street var fin:


var bara tvungen:


har aldrig sett någon njuta så mycket av en hamburgare:


sedan såg vi eclipse, såhär kände vi för det (malin otroligt spänd och jag, ehh.. som ni ser, lite mer tveksam):


portabello road = världens mysigaste gata:



vi hittade den bästa affären. man vill ha typ ALLT:


malin på äventyr:


mycket gick ut på att vi åt, här i en park som jag inte kommer ihåg vad den hette:



efter vi shoppat på beyond retro hittade vi den här svenska resturangen, blev konstigt glada över att få äta köttbullar och prata svenska:


fish and chips var äckligt:


en telefonkiosk (kände mig som ett cepe när malin tvingade mig att posa):


tower bridge (även här tvingade hon mig till det förnedrande turistfotot):


vårat hem i en vecka:



p.s på beyond retro jobbade typ världens snyggast kille. hade jag en bild på honom hade han varit "dagens kille" varje dag. han var så snygg att jag knappt vågade titta på honom.

nu orkar jag inte mer london. hejhej.

nu åker jag till london om några timmar. bye, bye babies!

och stressen. jag vill göra så mycket. så jävla mycket. jag vill göra hela världen. hur hinner man? och sedan är det ju faktiskt helt meningslöst, för sedan dör man. man kan lika gärna sitta på exakt samma plats hela livet, för, vad fan spelar det för roll? egentligen alltså, när man ändå dör? vi kommer inte bli ihågkommna, du och jag, ingen kommer minnas oss. om hundra år kommer ingen minnas oss. alla försöker desperat göra små avtryck på världen men det är meningslöst, det går inte. för dem som det skrivs om i historieböckerna är onda och fuckade människor som har andras blod på händerna. eller typ martin luther king, som kämpade men vems rättigheter ska jag slåss för? va, va, va? de rödhårigas? va, va, va? de kortas? va, va, va? livet är så vansinnigt bitterljuvt. varför känna något när det ändå tar slut? ångesten över livet. och samtidigt - döden. jag är livrädd för den. jag vill dra ut på varje sekund så mycket det går.  nivet, när jag börjar tänka på döden får jag en obehaglig stor klump i magen. även fast livet tycks så jävla meningslöst så vill jag aldrig att det ska ta slut. det blir en sjuk kombination av livsångest och dödsångest. allt är meningslöst men ändå vill man göra det. man måste det. göra livet. det är ens skyldighet. om man ändå dör spelar det ingen jävla roll, du kan göra vad som helst för ingen kommer ju ändå minnas det. ingen kommer bry sig om 100 år. mmhhmm...befrielsen.

efter en 18 timmars lång HELVETES resa är jag hemma igen. fyfan alltså. trodde allvarligt talat att min sista stund var kommen när jag låg ensam inne i kupén och skakade av feber. fyfan. och så en HELVETES tung väska att släpa runt och jag hade inte kunnat röka på två dar och jag hade mens och jag hade inte ätit på jävligt länge OCH min röst var typ borta. det enda jag ville var att lägga mig i en riktigt säng och dö. fyfan.
men annars vare gött. herregud, våran granne kristoffer var så jävla rolig. och vi kommer aldrig träffas igen! HUR sorgligt!? när vi skulle skiljas åt tog vi gruppbilder. malin hittade ett ragg som var vansinnigt lik joe från jonas borthers. och jag blev kär, typ tre gånger. och ida svimmade, typ tre gånger. och vi träffade lasse. och jay-z var så JÄVLA bra. shit. SÅ JÄVLA BRA. jag hade tårar i ögonen av lycka. SÅ JÄVLA BRA. fibes, oh fibes var asgrymma dom med. mmm. christian olsson (sångaren) borde vara sveriges snyggaste man. det var en skitsöt tjej och kille som stod framför oss som vi fick ställa oss framför för att vi är så jävla korta. hon bah "är man stor måste man vara snäll" hur gulligt!? appropå korta, typ alla trodde vi var 15. hur gött? jag kunde leva på det hela veckan. när malin avslöjade min riktigt ålder så bah "malin, tyst! tyst! TYST!" och våran granne bah *nervös* "men hur gamla är ni egentligen?"