talk is cheap

och stressen. jag vill göra så mycket. så jävla mycket. jag vill göra hela världen. hur hinner man? och sedan är det ju faktiskt helt meningslöst, för sedan dör man. man kan lika gärna sitta på exakt samma plats hela livet, för, vad fan spelar det för roll? egentligen alltså, när man ändå dör? vi kommer inte bli ihågkommna, du och jag, ingen kommer minnas oss. om hundra år kommer ingen minnas oss. alla försöker desperat göra små avtryck på världen men det är meningslöst, det går inte. för dem som det skrivs om i historieböckerna är onda och fuckade människor som har andras blod på händerna. eller typ martin luther king, som kämpade men vems rättigheter ska jag slåss för? va, va, va? de rödhårigas? va, va, va? de kortas? va, va, va? livet är så vansinnigt bitterljuvt. varför känna något när det ändå tar slut? ångesten över livet. och samtidigt - döden. jag är livrädd för den. jag vill dra ut på varje sekund så mycket det går.  nivet, när jag börjar tänka på döden får jag en obehaglig stor klump i magen. även fast livet tycks så jävla meningslöst så vill jag aldrig att det ska ta slut. det blir en sjuk kombination av livsångest och dödsångest. allt är meningslöst men ändå vill man göra det. man måste det. göra livet. det är ens skyldighet. om man ändå dör spelar det ingen jävla roll, du kan göra vad som helst för ingen kommer ju ändå minnas det. ingen kommer bry sig om 100 år. mmhhmm...befrielsen.