talk is cheap

när vi sa hejdå på kolmårdens tågstation och du sa kan du säga något annat än mm. du höll mig hårt och jag var tvungen att stå på tå för du var så lång. när vi sa hejdå innan jag hoppade ut ur bilen och du sa du är så fin och jag såg mitt ansikte i backspegeln och nästan aldrig hade jag sett mina ögon lysa på det sättet som dom gjorde då när du sa så till mig. när vi stod på perrongen på tcentralen och väntade på ditt tåg och jag blev så blyg bland alla människor att jag inte minns ens vad vi sa till varandra men jag minns min hand som lossades från din när du gick.

jag minns jag lyssnade på den låten då. när jag satt mig ner på min förbokade platsbiljett fast tåget nästan var tomt, när jag gick trappen upp till hägerstensåsens tunnelbanestation och stod fastklämd bland främlingar i rusningstrafiken, när jag gick med lätta steg genom gamla stan till slussen, längst götgatan och över skanstullbron, förbi gullmarsplan och längst sköntorpsvägen, över gångbron till årsta. då lyssnade jag på den låten och tänkte som lana del rey sjunger.

men det gjorde du inte.

igår när jag slog på tv var det en tränare i biggest loser som skrek på en tjej som sprang på springbandet. hon ville veta varför tjejen tvekade. då sa tjejen it feels like my best is never good enough. och så grät hon.

 

jag grät inte. grät inte när jag raderade dina sms och bilden på instagram.

jag grät inte när jag förstod att alla saker jag tänkt om oss var saker du aldrig känt. inte ens när jag satt på gräset utanför ditt landställe och du sa titta på mig. och jag vågade inte se på dig för jag grät och skämdes samtidigt, stirrade ut i mörkret istället och tittade inte på dig. det var då jag kände det det känns som att mitt bästa aldrig duger. men du satt dig ner bredvid mig och la armen runt min midja och väntade. och då trodde jag ju på dig.

det var nästa dag som vi stod vid kolmårdens tågstation och det var då jag lyssnade på den låten i det tomma tåget. det var då jag tänkte det som lana del rey sjunger. men det gjorde du inte. du sa aldrig något till mig förrens sista gången hur skulle jag kunna veta. 

jag var tjugotvå år och du var äldre. för dig var jag ung och vacker och mitt bästa var aldrig nog. du lekte med mig som ett barn och jag efteråt vet du hur dum jag kände mig. det var varför jag aldrig grät.

 

-

 

du är inte han eller någon annan jag träffat men när du ringer mig och säger att du saknar mig och jag blir så tafatt att jag bara svarar okej. då skrattar du lite och säger jag tycker ju om dig det vet du. då vet jag inte ens vad som är försäkrande nog för att jag ska tro dig. nu tvekar jag inför dig för det som gör ondast i världen att känna är att ens bästa aldrig duger och att man är med och leker på nåder.