boktipset.
på senaste tiden har jag läst så många fina böcker. hehe, så nu blir det ett fett boktips med alla dom.
vänner för livet
ni kommer ihåg att jag läste "när oskulder kysser" och blev besviken? ASSÅ VA!? flera veckor efter jag läst ut den kom jag på mig själv med att intensivt tänka på boken (och då främst slutet och lilla boy), alltså påverkade den mig på ett sätt jag först inte förstod då. så jag beslöt mig för att läsa ytterligare en bok av per hagman. BRA BESLUT! per hagman, den mannen. ett geni skulle jag vilja säga. han är så vansinnigt bra på att skriva, sätt ihop ord så det bildar ett helt eget språk, man kan inte förklara eller ta på sättet han skriver. det är magiskt. och jag tycker att det är en självklarhet att ha läst något av honom, annars har man inte läst över huvudtaget, jepp så tycker jag.
vänner för livet utspelar sig i sverige, london, dubai och frankrike. handlar om ensamhet, självständighet och slagen som hjärtat hoppar över. men främst är det en stor kärlekshistoria. läs eller dö.
nu vill jag sjunga dig milda sånger
så himla fin. poetisk i språket, det flyter på så bra att man typ läser ut på en kvart. handlar om veronika som flyttar ut till en stuga i en by någonstans i dalarna för att skriva klart sin bok och komma över sorger, i huset bredvid bor en ensam gammal kvinna. sakta närmar sig dessa två varandra. om saknad, kärlek och vänskap. när man läst ut fortsätter tårarna att rinna. "den flyktigast beröring av riktig kärlek kan man leva på ett helt liv."
utrensning
förstår att den vann nordiska rådets litteratur pris...
såhär står det på baksidan:
"Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin svåger, som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövaren men hon är lika mycket dess offer.
En dag i början av 90-talet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad und kvinna i sin egnen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Lång därifrån."
den här boken är inte bara en bra historisk skildring av ett kollektivt trauma i ett av våra grannländer som, iallafall jag, inte vet så mycket om. den innehåller DESSUTOM en sådan fruktansvärt sorglig och olycklig kärlekshistoria och det är främst därför jag gillar den. ett plus också för all mat som beskrivs. hehe. typ syrad lök och saltad gurka och inlagda saker, så vidrigt men så jävla gott det låter samtidigt, så man blev lite hungrig av den också.
"Aliide strök sig över håret, händerna saknade känsel. Se. Hon bet sig i läpparna för att de skulle bli rödare. Se hitåt. Se på mig. Mannen avslutade samtalet och vände sig mot dem, och i just samma ögonblick vände sig Ingel om för att se var Aliide blivit av, och i detsamma träffade solen systerns hårkrona och - nej, nej! se på mig - Ingel sträckte på halsen så som hon ofta brukade och när hon gjorde det påminnde hon om en svan, hon lyfte hakan och de såg varandra, mannen och Ingel. Aliide visste omedelbart att mannen aldrig skulle se henne, när hon såg hur han slutade tala, hur hans hand som tagit cigarrettetuiet ur fickan stannade mitt i rörelsen, hur han mitt i ett ord blev stirrande på Ingel och hur etuiets lock glänste som en kniv i hans hand. Aliide såg mannens blick som var tom och lösgjord från tid och rum, och hon kände Ingels upphetsade steg och fasta grepp om sina fingrar. Systerns puls bultade mot henne hand, samtidigt som alla gamla och bekanta uttryck rann av hennes ansikte och systern lämnade dem bakom sig. De slog i ansiktet på Aliide som kom efter, de fastnade som våta, salta trasor på hennes kinder, en del flög förbi som spöken, som en redan förfluten tid, och skrattgropen från imorse när de skrattat ihop gick sönder när den lämnade Ingel. När de nådde stengärdsgården hade systern blivit främmande för Aliide, en ny Ingel. Någon som inte längre skulle berätta sina hemligheter för henne, någon som inte längre skulle dricka seltzer med henne i parken, utan tillsammans med någon annan. En ny Ingel, som tillhörde en annan, och vars tankar och skratt skulle tillhöra någon annan, den hon själv velat tillhöra. Den vars hud Aliide velat andas in, vars kroppsvärme hon velat blanda sin egen. Den som skulle ha sett henne, Aliide, sett henne och stått förstenad på sin plats vid åsynen, just för henne skulle handen som lyfte cigarrettetuiet ur fickan stannat i rörelse. Men det var Ingel som blänket från etuiet skar bort med sin lysande kniv, skar bort ur Aliides liv."
the melancholy death of oyster boy and other stories
tim burton har skrivit och illustrerat ett knippe knasiga berättelser om missförståda figurer och barn. min favorit stick boy and match girl in love.
att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
jag är som ni vet sanslöst förtjust i alex schulman, har läst hans blogg, följt allt han gjort, sedan urminnestider när han var elak och skev typ "dom får väll skylla sig själv att dom inte har utbildning" om fattiga barn. men även om man inte vet vem han är så gör det inget! för det här är fina, fina kärleksförklaringen. sockerdricka i magen när man läst ut.
en gåtfull vänskap
handlar om en gammal doktor i matematik som råkade ut för en bilolycka och för honom stannade tiden vid 1975 och nu minns han bara 80 minuter åt gången.
asså den här boken. vänskapen mellan doktorn och hemhjälpens son, som han kallar roten (för att han har ett platt huvud), är så vacker att man bara dör. och när man läser kan man verkligen se den lilla farbrorn framför sig, med sitt ostyrsliga vita hår och skrynkliga kostym med minneslappar fastsatta med klämmor. och man kan höra hur minneslapparna prasslar i vinden. fast jag hatar matte så älskade jag styckena där doktorn har mattelektioner med hemhjälpen och hennes son, man liksom förstod att det var deras eget lilla språk och därför älskade det. och slutet - tårarna.
ingen hör hemma här mer än du
en samling av smarta, roliga, sorgliga noveller, alla avslutade precis så man bara: mer!?
"de första sex månaderna gick jag bara omkring i ett ständigt tillstånd av förundran. jag tittade på par och undrade hur de kunde ta det så lungt. de höll varandra i hand som om de inte ens höll varandra i hand. när Steve och jag höll varandra i hand var jag tvungen att titta ner hela tiden och häpna över det. där var min hand, samma hand som jag alltid haft - åh men titta! vad är det den håller i? den håller i steves hand! vem är steve? min tredimensionella pojkvän."
vänner för livet
ni kommer ihåg att jag läste "när oskulder kysser" och blev besviken? ASSÅ VA!? flera veckor efter jag läst ut den kom jag på mig själv med att intensivt tänka på boken (och då främst slutet och lilla boy), alltså påverkade den mig på ett sätt jag först inte förstod då. så jag beslöt mig för att läsa ytterligare en bok av per hagman. BRA BESLUT! per hagman, den mannen. ett geni skulle jag vilja säga. han är så vansinnigt bra på att skriva, sätt ihop ord så det bildar ett helt eget språk, man kan inte förklara eller ta på sättet han skriver. det är magiskt. och jag tycker att det är en självklarhet att ha läst något av honom, annars har man inte läst över huvudtaget, jepp så tycker jag.
vänner för livet utspelar sig i sverige, london, dubai och frankrike. handlar om ensamhet, självständighet och slagen som hjärtat hoppar över. men främst är det en stor kärlekshistoria. läs eller dö.
nu vill jag sjunga dig milda sånger
så himla fin. poetisk i språket, det flyter på så bra att man typ läser ut på en kvart. handlar om veronika som flyttar ut till en stuga i en by någonstans i dalarna för att skriva klart sin bok och komma över sorger, i huset bredvid bor en ensam gammal kvinna. sakta närmar sig dessa två varandra. om saknad, kärlek och vänskap. när man läst ut fortsätter tårarna att rinna. "den flyktigast beröring av riktig kärlek kan man leva på ett helt liv."
utrensning
förstår att den vann nordiska rådets litteratur pris...
såhär står det på baksidan:
"Aliide är en ung kvinna när hennes hemland Estland ockuperas av Sovjetunionen under andra världskriget. Hon är förälskad i sin svåger, som är motståndsman, och den kärleken får henne att begå ett förräderi som förföljer henne resten av livet. Historien gör henne till förövaren men hon är lika mycket dess offer.
En dag i början av 90-talet hinner den ikapp henne. Aliide hittar en avsvimmad und kvinna i sin egnen trädgård. Kvinnan heter Zara, hon har fastnat i ett traffickingnät och är på flykt undan sin hallick. Aliide tar in henne i sitt hem, tar hand om henne och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling. Lång därifrån."
den här boken är inte bara en bra historisk skildring av ett kollektivt trauma i ett av våra grannländer som, iallafall jag, inte vet så mycket om. den innehåller DESSUTOM en sådan fruktansvärt sorglig och olycklig kärlekshistoria och det är främst därför jag gillar den. ett plus också för all mat som beskrivs. hehe. typ syrad lök och saltad gurka och inlagda saker, så vidrigt men så jävla gott det låter samtidigt, så man blev lite hungrig av den också.
"Aliide strök sig över håret, händerna saknade känsel. Se. Hon bet sig i läpparna för att de skulle bli rödare. Se hitåt. Se på mig. Mannen avslutade samtalet och vände sig mot dem, och i just samma ögonblick vände sig Ingel om för att se var Aliide blivit av, och i detsamma träffade solen systerns hårkrona och - nej, nej! se på mig - Ingel sträckte på halsen så som hon ofta brukade och när hon gjorde det påminnde hon om en svan, hon lyfte hakan och de såg varandra, mannen och Ingel. Aliide visste omedelbart att mannen aldrig skulle se henne, när hon såg hur han slutade tala, hur hans hand som tagit cigarrettetuiet ur fickan stannade mitt i rörelsen, hur han mitt i ett ord blev stirrande på Ingel och hur etuiets lock glänste som en kniv i hans hand. Aliide såg mannens blick som var tom och lösgjord från tid och rum, och hon kände Ingels upphetsade steg och fasta grepp om sina fingrar. Systerns puls bultade mot henne hand, samtidigt som alla gamla och bekanta uttryck rann av hennes ansikte och systern lämnade dem bakom sig. De slog i ansiktet på Aliide som kom efter, de fastnade som våta, salta trasor på hennes kinder, en del flög förbi som spöken, som en redan förfluten tid, och skrattgropen från imorse när de skrattat ihop gick sönder när den lämnade Ingel. När de nådde stengärdsgården hade systern blivit främmande för Aliide, en ny Ingel. Någon som inte längre skulle berätta sina hemligheter för henne, någon som inte längre skulle dricka seltzer med henne i parken, utan tillsammans med någon annan. En ny Ingel, som tillhörde en annan, och vars tankar och skratt skulle tillhöra någon annan, den hon själv velat tillhöra. Den vars hud Aliide velat andas in, vars kroppsvärme hon velat blanda sin egen. Den som skulle ha sett henne, Aliide, sett henne och stått förstenad på sin plats vid åsynen, just för henne skulle handen som lyfte cigarrettetuiet ur fickan stannat i rörelse. Men det var Ingel som blänket från etuiet skar bort med sin lysande kniv, skar bort ur Aliides liv."
the melancholy death of oyster boy and other stories
tim burton har skrivit och illustrerat ett knippe knasiga berättelser om missförståda figurer och barn. min favorit stick boy and match girl in love.
att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
jag är som ni vet sanslöst förtjust i alex schulman, har läst hans blogg, följt allt han gjort, sedan urminnestider när han var elak och skev typ "dom får väll skylla sig själv att dom inte har utbildning" om fattiga barn. men även om man inte vet vem han är så gör det inget! för det här är fina, fina kärleksförklaringen. sockerdricka i magen när man läst ut.
en gåtfull vänskap
handlar om en gammal doktor i matematik som råkade ut för en bilolycka och för honom stannade tiden vid 1975 och nu minns han bara 80 minuter åt gången.
asså den här boken. vänskapen mellan doktorn och hemhjälpens son, som han kallar roten (för att han har ett platt huvud), är så vacker att man bara dör. och när man läser kan man verkligen se den lilla farbrorn framför sig, med sitt ostyrsliga vita hår och skrynkliga kostym med minneslappar fastsatta med klämmor. och man kan höra hur minneslapparna prasslar i vinden. fast jag hatar matte så älskade jag styckena där doktorn har mattelektioner med hemhjälpen och hennes son, man liksom förstod att det var deras eget lilla språk och därför älskade det. och slutet - tårarna.
ingen hör hemma här mer än du
en samling av smarta, roliga, sorgliga noveller, alla avslutade precis så man bara: mer!?
"de första sex månaderna gick jag bara omkring i ett ständigt tillstånd av förundran. jag tittade på par och undrade hur de kunde ta det så lungt. de höll varandra i hand som om de inte ens höll varandra i hand. när Steve och jag höll varandra i hand var jag tvungen att titta ner hela tiden och häpna över det. där var min hand, samma hand som jag alltid haft - åh men titta! vad är det den håller i? den håller i steves hand! vem är steve? min tredimensionella pojkvän."
Kommentarer
Trackback