NÄR OSKULDER KYSSER
åh finns det något värre än böcker man ha så höga förväntningar på och så blir man bara så besviken när man läst klart. när oskulder kysser hade liksom alla chanser i världen att bli en otrolig kärlekshistoria. men åh nästan ledsen blir jag när jag tänker på det bedrövliga slutet.
men stycket då benjamin talar till den sovandes nelly i det sista kapitlet (om ändå det bara kunde fortsätta så bra) är smått fantastiskt:
"Så tyst han kan låter han tårarna trilla utmed kinderna. Han sitter på stolen och han sitter vänd mot den han tänker att han älskar och bara vill så väl och bara vill vara nära och han gråter tyst och stilla över hur hon är. Men också över vad han är. Vad de har blivit. Hela ansiktet känns spänt och förvridet men han försöker inte torka tårarna, han låter dem rinna och han låter henne sova och hoppas faktiskt att hon inte vaknar och får se honom såhär. Samtidigt som han inget hellre vill än att hon ska vakna och se honom såhär och stiga upp och trösta honom, ta hand om honom.
Han är det hjälplösa barnet som sträcker upp sina armar och vill bli buret.
'Älskade älskade älskade älskling' viskar han och hör orden låta krampaktiga och bedjande och ynkliga och han har så mycket han vill säga henne, så oändligt många saker men hon vill inte lyssna. För hon har inte bara lämnat honom, hon har gått in i något där ingen kan nå henne.
'Vad händer med oss?' fortsätter han viskade. 'Nelly, vad är det som händer? Vad är allt det här?'
Att ensam i ett rum viska till en sovande männsika gör varje ord och mening speciell, ansträngd, det vet han. Men inte nu. Han har viskat korta fraser till henne förr när hon sovit och då alltid känt sig lite fånig. Men inte nu. När han viskar eller gråter fram sina ord i det här ögonblicket känns det bara nödvändigt.
'Nelly, du och jag.'
Paus.
'Jag vill inte anklaga dig för något, jag älskar dig ju så helt, så fullt ut man bara kan...eller som iallfall jag kan... Och jag vet, jag vet att jag gjort dig illa. Men jag var så liten, så dum... Älskade älskade du, jag vill inte att du ska vakna och samtidigt vill jag att alla ord ska gå in i dig... Är jag feg? Ja, jag är väll det. Jag borde kanske väcka dig och be dig att lyssna men...vi som precis, det känns precis som... Vi som precis bestämt oss för att gå in för att älska varandra djupt... Jag säger det så här... Min vackra modiga älskling, du bara...ligger där och skulle kunna sträcka mig fram och...ändå är det som att jag inte kan, det går inte. Du och jag. Allt som vi gått igenom tillsammans... Jag har gjort dig illa jag vet, men du har också gjort mig ont och...det var så mycket smuts, vi hade så mycket emot oss men... Vi gjorde det ju, vi älskade ju varandra, eller skulle ialllafall just börja älska varandra djupt och uppriktigt, djupare och djupare och det skulle få ta sin tid och... Men vi tog oss ju ur det onda, eller hur? Eller hur? Gjorde vi inte det? Allt var smuts men vi vann. Allt blev ju bara bättre och bättre, vackrare och finare för varje dag och så nu... Men vi måste, jag vill så mycket, jag hoppas att du någonstans, någonstans inuti dig känner som jag, att allt måste... Att vi måste ta oss igenom det här med, snälla, om du bara kunde liksom vakna upp ur ditt, ur ditt hårda, ur allt det där.'
Paus, gråthickning, djupt andetag.
'Om du bara kunde vakna för ett par sekunder och säga snart, snart blir det bra igen. Bara den lilla meningen och sen tillbaka till ditt hårda...'
Ny gråtattack och han torkar bort tårar.
'Jag kan förstå, jag kan förstå att du kan ha behov av att vara tyst och kall och liksom...liksom hal nu, jag kan förstå det, jag lovar. Men sen, vi måste bli lyckliga igen, du och jag, vi måste. Eller hur? Ska vi inte det? Du och jag. Allt vi gjort... I tio år har vi på något sätt alltid funnits i varandra... När vi gick på isen när vi var yngre, när vi...'
Lång paus.
'När du sa...' Ansiktet förvrids och det kommer mer tårar och kittlar längs med ansiktet.
'När du sa... Eller... Jag hoppas du minns sådana där små saker som jag själv glömt bort, för jag minns sådana där små saker du sagt och jag kan tänka på små meningar, små små scener hur många gånger som helst. Som, som du sa en gång när jag log. Du sa ' jag älskar när du ler så där' och du sken och du menade vad du sa och det var så underbart och jag ville hålla det kvar och jag sa 'vadå, ler hurdå menar du?' Och du svarade, du svarade som en liten liten flicka, du sa 'Du ler så att solen slår ut'."
den sista meningen är FET för att jag tycker att den var extra jättefin!