talk is cheap

idag såg jag en gammal tant som plockade fimpar ur en askkopp. fan, mitt hjärta typ frös till is. precis när jag tänkte gå fram och erbjuda henne några cigg så sprang hon iväg.

samma sak med den där gamla gubben jag såg flera dagar i rad när jag åkte hem med bussen. varje dag när jag såg honom satt han på samma bänk. med silver hår och tomma ögon. när han trodde att ingen såg tog han fram en öl som han gömde bakom sin rygg ochd drack några små klunkar. varje dag som jag såg honom ville jag springa fram till busschaffören och be honom öppna dörrarna. jag skulle springa fram till gubben och hälla ut hans förbannade jävla öl, hålla hans hand och säga att allt kommer att ordna sig. varje dag åkte bussen iväg utan att jag sprang fram till honom. efter det har jag inte sett honom mer.

en dag kommer liknande händelser ta livet av mig. mitt hjärta fan klara inte sånt. jag vill lägga mig i fosterställning och gråta tills jag blir uttorkad. kanske tar jag åt mig för mycket av allt hemskt. ibland brukar jag tänka att jag tar åt mig och bryr mig för de människor som inte gör det. att jag måste ta över deras oro så att det ändå går jämnt ut tillslut. jag kan inte gå förbi en person som tigger på gatan utan att få ont i magen, jag kan inte springa förbi den där smutsiga gubben som spelar dragspel utan att ens ge honom en blick. visste ni att flera miljoner människor håller på att dö i en stor svältkatastrof i västafrika precis nu? och så läser man att kenza har köpt tre par tröjor i samma färg bara för att "dom var såååå snygga". jag får en sådan ångest att ord inte kan förklara. och tänk att det är sådana människor som han med silverhåret, som  vissa människor sparkar på, som människor kallar "äcklig alkis" osv. hur kan man sparka på någon som redan ligger ner? jag kommer aldrig, aldrig, aldrig förstå det och dom människorna förtjänar en käftsmäll från mike tyson. kanske tillochmed två.