love
Olycklig och svår kärlek är det vackraste som finns. (På något destruktivt sätt tror jag att de allra flesta tycker det.)
När hjärtat gör ont och går sönder bit för bit ju mer man andas. När man längtar efter någon som aldrigaldrig kommer tillbaka, när man vill ha någon så mycket att hjärtat nästan slutar slå. Det hör liksom till. Det ska bara vara så ett tag,det ska bara göra ont ett tag. Ett litet tag. Visst är det så?
-
Igår grät jag så jag nästan inte kunde andas till Ett ufo gör entré. Är det inte konstigt hur texter andra människor har skrivit kan få en att känna så mycket? Jag älskar den boken redan. Efter 205 sidor. När jag stöter på Jonas Gardell (vilket jag verkligenverkligenverkligen hoppas att jag gör någon gång i mitt liv) vill jag krama honom och säja vilken fantastisk författare han är. Bara för att jag vill visa er hur bra den här boken är så ska ni få höra lite! Varsågod:
"GÖTE ÅBERG
En gång hotade Lennart träslöjdsmagistern med stryk om han inte fick femma i betyg. Han tryckte upp magistern mot väggen och skulle slå honom med en hyvel.
Lennart fick sin femma.
Det är lustigt att Göte Åberg över huvud taget kan röra sig, för han har ingen ryggrad alls."
"Här finns till och med en väg som döpts till Sagovägen. En dag är prinsen här, kvitter, kvitter, söta små ekorrar, önskebrunn och tralala. Är det så de tänkte?
Men detta är sanningen:
Snövit är en jävla hora.
Askungen lär avrätta sina fula systrar och sin styvmor så fort hon fick chansen.
Prinsen knullade Törnrosa medan hon sov.
Rödluvan åts av vargen och blev vargbajs."
"Varje gång som jag tänker på Jenny slår det ut en ömmande och varande finne i mitt hjärta. En smuts som sitter så på djupet att ingen Clerasil i världen kan komma åt den.
Häromdagen hittade jag ett häfte med dikter som han hade skrivit själv och som hon lånade ut till mig. An någon anledning måste det aldrig ha blivit av att lämna tillbaka dem, och så hittade jag dem nu i en kartong på vinden.
Jag läser hennes tafatta tonårsdikter och önskar att hon ska vara här, att hon fortfarande ska vara femton år gammal - jag ska omfamna henne och hålla henne länge intill mig, viska att hon duger, vara hennes starkhet.
Göra allting annorlunda. Göra allting bra.
Vad ska man skylla på? Att man hade fullt upp med att överleva själv? Att ens egen förvirring upptog hela ens medvetande till den grad att det inte blev något över?
Jag vill dö
jag är död
ett dött barn
Bränd
efter att ha brunnit
för fort
Misshandlad
ihjälsparkad
av omgivningen
Ingen
hör ett dött barn gråta
Ingen
ser ett dött barn frysa
Och framtiden
vi pratar om
läker aldrig
ett dött barns
djupa sår
Det står ju där rak upp och ner. Hur kunde jag låta bli att se det? Hur kunde jag låta bli att fatta?
Tjugo år har gått och jag kan fortfarande se henne, hur hon står där i sitt vardagsrumsfönster och tittar mot vårt hur. Hon tror att jag inte ser henne, att ingen är hemma hos oss. Men jag ser henne. Hennes tunna raka blonda hår som hon avskydde så intensivt. Den magra spensliga kroppen, outvecklad, som om den inte kunde acceptera att sluta vara barn eftersom den aldrig fått vara barn på riktigt. Hennes smilegropar och glittrande ögon som var mina hemliga skatter.
Det slår mig att hon slutade skratta det sista året i grundskolan. Medans vi andra växte och slog ut till blommor vissnade hon. Hon liksom krympte.
Gång på gång övergav jag henne.
Jag visste precis vad jag gjorde. Men jag var säker på att hon ändå skulle vara kvar i den stund jag behagade komma tillbaka.
Och det var hon ju.
Jenny måste vänta, för hon har ingen annan. Jag behövde inte anstränga mig.
Kall
bottenlöst kall
tyck ensamheten vara
Men hellre frysa till döds
än att känna värmen
från en somär likgiltig
Rakt upp och ner står det i dikthäftet. Hur ont det gjorde..."
" Hennes hjärta är som vax. Det smälter i hennes bröst.
Evighetslånga helger i sitt eget tysta hem har hon väntat på att han ska ringa. Hon har suttit vid telefonen och själv aldrig vågat lyfta luren.
Hela somrarna har hon glidit runt i tyngdlöshet när han varit i sommarhuset i Finland.
I väntan på honom har hennes barndomsdagar runnit bort, som ett vatten som slagits ut.
Hon har väntat, för hon måste, för hon har ingen annan.
Han är hennes enda väg ut.
Och om han stänger dörren..."